Batman & Robin – plus ett par snubbar till!
Jag måste medge nu på en gång att Batman & Robin inte alls var så dålig som jag minns den. Då jag tidigare tyckt att Batman Forever var den bättre av dem två filmerna, blev det tvärt om nu. Redan i förtexterna känner vi igen oss, där har vi precis likadan layout som i den tidigare filmen. Sådana detaljer är alltid kul, och var likadant i Tim Burtons Batman-filmer. Filmen börjar med att Bat-signalen visas, och man får reda på att filmens ena skurk Mr. Freeze måste stoppas. Nu är Robin med ifrån början (där av titeln till filmen), och man vänjer sig vid honom relativt snabbt. Redan vid mötet av Freeze, som spelas av en silversprayad Arnold Schwarzenegger sätts tonen i filmen. Den försöker inte att vara seriös, som jag får känslan av att Forever ville vara. Nu har jag även vant mig av Neonljuset, och det känns inte lika påträngande här. Batman och Robin åker skridskor och spelar hockey mot Mr. Freeze’s hantlangare, och jag vill bara lägga handen över ansiktet och skämmas. Men jag accepterar hela kalaset den här gången. Robin (Chris O'Donnell) är mestadels kaxig och sur, och gillar inte att Batman får all uppmärksamhet och beröm. Likaså har Batman (denna gången spelad av George Clooney) svårt att lita på Robin. Det här kan man väl kalla intrigen i filmen.

Det slutar inte där, utan vi introduceras även för Poison Ivy (Uma Thurman i grönt smink och tighta färggranna kläder) och en av mina favoriter från den tidigare nämnda The Animated Series – Bane (Jeep Swenson). Här har vi alltså 3 fiender, så vad får vi se? 3 hjältar så klart. Alicia Silverstone spelar Alfreds systerdotter Barbara Wilson, som mot slutet får reda på att Alfred (Michael Gough, samma person som i alla tidigare Batman-filmer) inte bara har varit betjänt och Bruce Waynes bästa vän, utan även Batmans. Ungefär här, 1 och en halv timma in i filmen (precis som i Forever med Robin) träffar vi…Batgirl. Hon tillför inte speciellt mycket, än att se ständigt söt och oskyldig ut. Samt vara så där gulligt kaxig mot Robin, som han självklart gillar då han är likadan själv.

Batman & Robin är en leksaksbutik i grälla färger, löjliga dräkter med synliga bröstvårtor och fasta stjärtar, en Arnold med dumma onliners man skrattar gott åt (jag vet inte ifall det är meningen, men han är betydligt roligare än Jim Carreys version av The Riddler). En urbotat korkad film, men den underhåller helt klart. Filmen som anses av den stora massan att vara den sämsta Batman-filmen, är enligt mig den näst sämst.

RECENSION: Under natten till Onsdag och natten till Tordag så har jag tittat igenom 3 av filmerna ifrån den eminenta DVD-boxen Batman – Special Edition Collection. Den här boxen innehåller 2-discutgåvor av Tim Burtons Batman och Batman Returns, samt Joel Schumachers Batman Forever och Batman & Robin.
Jag har nu tittat på filmerna i rätt följd och kommer här med lite utlåtanden om filmerna. Det kan förekommer små spoilers.

Sedan jag var i 6-årsåldern så har jag varit fascinerad av Batman. Jag såg den första filmen då, läste serietidningarna och lekte med McDonald’s Batman-figurer från Batman – The Animated Series.

Batman - Den skrattande Jokern
Det här var någonting helt nytt och spännande för en 6-årig Dayweed. Det var mörkt och mystiskt. Jag minns mycket väl då jag hörde Danny Elfmans dundrande Batman-melodi, och framför allt såg läderlappen som ”otecknad” för första gången. Jag fick samma känsla som då jag såg Teenage Mutant Ninja Turles något år senare. Visst tittade jag på den löjliga TV-serien från 60-talet, men det här var så långt ifrån ”Holy macaronies Batman” man kunde komma.

Mötet med Bruce Wayne, Jack Napier och Vicki Vale var som sagt riktigt spännande. Och det är det fortfarande. Michael Keaton som Bruce/Batman är klockren i rollen, han är – och kommer alltid att vara den riktiga Batman för mig. Jokern (Jack Nicholson) är lite väl överdriven och löjlig på något sätt. Han blir aldrig skämmande, utan mest en pajas. Det här är inte riktigt hur jag ser Jokern, då jag sett honom mer psykopatiska i seriealbum jag läst. Vicky Vale (Kim Basinger) som karaktär blir aldrig speciellt intressant som Bruce’s kärleksintresse, hon är dessutom för dum och gör inte motstånd en enda gång mot Jokern och hans medhjälpare. Men visst är det en underhållande och riktigt snygg film. Den kommer dock inte i närheten av…




Batman Returns – Läderpiskan och pingvinerna
Den här filmen är helt klart en av mina favoritfilmer. Jag bara älskar hur Tim Burton har gjort allting bättre här, han samarbetar med samma personer som gjorde den första filmen och Edward Schissorhands. Det märker man inte minst på dem underbara miljöerna. Dem är helt fantastiska, och vidareutvecklades från den första filmen till perfektion här i Returns. Batmans dräkt har även den ändrats för att passa in i filmen och miljön bättre. Inspirad av Art Deco och Oscar-statyetten.

I Batman Returns får vi möta 2 av tidernas bästa superskurkar, nämligen The Pinguin och Catwoman. Pingvinen som egentligen är rätt så tråkig och ser alldeles för snäll och gullig ut i serien fick en helomvändning här. Jag blev helt förskräckt av honom som barn, men aldrig rädd. Nu som vuxen tycker jag nog att han är mer skrämmande. Sminkningen gör Danny DeVito nästan helt oigenkännlig, och han är verkligen perfekt i rollen som Oswald Cobblepot. Vi ser också Michelle Pfeiffer som den nertryckta assistenten Selina Kyle, som senare blir Kattkvinnan. Man bara sitter och gapar då man tittar på henne… även hon är så himla perfekt i sin roll. Sexig, självständig, smart… och aldrig riktigt ond. Något ondare är väl då hennes chef Max Shreck, spelad av Christoffer Walken. En nyskriven karaktär som aldrig har varit med i serien, men han passar ändå så bra in.

Allt från kompositören Danny Elfmans underbara musik, alla karaktärers utseende, röster och rörelser är perfekta. Batman Returns kan jag se många gånger som helst. Jag kan fortsätta tala varm om den här filmen, men är alldeles för trött just nu.. så jag avslutar med en sågning istället.




Batman Forever – Neonljus och Nipples
Några år senare så såg jag Batman Forever på bio med en polare. Vi tyckte att det var riktigt häftigt med allt neonljus i filmen. Idag hatar jag det innerligt, och stör mig mest på det filmen igenom. Precis allting har neonljus, allt ifrån Batmans dator till golvet inne i byggnader. Det här är så långt ifrån Burtons version av Gotham City man kan komma. Sätter jag på Disney Channel och tittar på valfri live action-serie där så finns det lika mycket starka färger som i den här filmen. Batmans spelas den här gången av Val Kilmer, och det funkar helt okey. Batmans dräkt har hemska bröstvårtor, och dräkten ser helt plastig ut. Den är som gjord för att sälja plastfigurer (och visst hade jag både Batman och Robin, haha). Allt är gjort som för att sälja leksaker. Batmobilen (som Robin snor för att cruisa runt i och ragga på prostituerade) är helt hemsk, med en fladdermusvinge på taket (som ser ut som en hajfena), Batman-symboler i neon på däcken. Dessutom kan bilen köra upp för branta väggar i detta utförande. Med hjälp av gripklo då.

För första gången får vi träffa på Robin – och alla barn (inklusive mig själv) jublar. Robin (Chris O'Donnell ) är en sådan där karaktär som barn gillade, speciellt i serien. Jag förstod inte riktigt varför inga äldre gillade honom då jag var yngre, men nu vet jag. Batman ska inte ha några sidekicks, det funkar fint i de äldre serietidningarna och 60-talsfilmen samt serien. Men han är tuff som Nighthawk då han är äldre. Robin har i serievärlden varit många olika personer, allt ifrån 15-åriga grabbar till 20-åriga tjejer. I Joel Schumachers film är han cirkus-killen Dick Grayson vars föräldrar blir mördade av en av filmens 2 skurkar – Two-Face (Tommy Lee Jones). Självklart vill Dick hämnas på honom, och får senare reda på att Bruce är Batman, genom att av en olyckshändelse ramla ner för trapporna i Batcave. Han tjatar och tjatar på Bruce att få bli hans sidekick, och till slut ger Bruce upp och Buttlern Alfred (spelad av samma person som i Tim Burtons filmer) gör en dräkt åt Dick. Då han introduceras så har han den klassiska dräkten från serien, kul med lite fanservice i en kass film dock. Vi får inte se Robin fightas i mer än 20 min in mot slutet… men det kommer ju mera.

Skurkarna i Forever är Dr. Edward Nygmas alterego The Riddler, som spelas Jim Carrey. Han är faktiskt lite småkul då han står och juckar samtidigt som hans gummiankor exploderar. I övrigt då är det allt för mycket ”roliga skämt” och kommentarer rakt igenom i hela filmen. Batman drar på smilbanden i en scen med kärleksintresset Dr. Chase Meridian (Nicole Kidman), han ser riktigt löjlig ut. Den andra skurken är som tidigare nämnt Two-Face, och han känns liksom The Joker i Burtons första film väldigt löjlig. Jag föredrar versionerna från Batman - The Animated Series på båda karaktärerna.

Rakt igenom så är filmen väldigt barnvänlig och löjlig, och allt är dränkt i neon. Där Burtons filmer är så mörka och underbara, ett perfekt Gotham så får vi det här. Batman Forever är inte alls som jag minns den. Nu var det säkert 10 år sedan jag såg den, och då tyckte jag att den var bra. Nämnde jag att jag hatar neonljuset och alla skarpa färger i filmen? Det största nöjet med filmen är att vila ögonen på Kidman och Drew Barrymore i några få scener. Man vill glömma bort dem där bröstvårtorna på Batman och Robins dräkter. Nåja, den får iaf snäppet under godkänt i betyg. Mitt omdöme är väl inte att lita på till 100% just nu kanske, då jag såg den efter en av mina favoritfilmer + att klockan är sent på natten. Filmerna går ju inte att jämföra för den delen heller, förutom att båda har Batmans värld och karaktär gemensamt.

Hur kommer det sig att jag skrev mest om den sämsta filmen? Det är nog helt enkelt roligare att såga en film än att skriva bra om dem antar jag.




Imorgon blir det en fortsättning. Då sätter jag tänderna i Batman & Robin samt Christopher Nolans Batman Begins.

RECENSION: Efter Guillermo del Toro’s El Laberinto del fauno (Pan’s Labyrinth) så har det kommit en hel del Spanska och Mexikanska filmer till Sverige. Och då mestadels skräck. Senast såg jag den otroligt obehagliga El Orfanato (The Orphanage), som även den är producerad av nyligen nämnda person. Det som var skämmande i El Orfanato var inte att den var blodig och äcklig. Den var vackert berättad och hade en kuslig stämning rakt igenom.

Den här gången får vi se det förstnämnda, i regissören Jaume Balaguerós händer.
[Rec] är filmad i förstapersonsvinkel hela tiden, precis som den amerikanska Cloverfield som tog biobesökarna med storm. Detta gör att man kommer närmre skräcken, personerna och kaoset. Men i [Rec]’s fall så är det enligt mig lite för mycket kaos och panik. Det kan ju å andra sidan ha att göra med att personerna vi får följa – reporten Ángela och hennes kameraman. Dem filmar sitt reportageprogram ”Medans du sov” och följer med ett Brandmänsteam på deras uppdrag. Till slut kommer vi till en lägenhet med en sjuk kvinna. Eller ja - En zombie, rättare sagt.

I trapphuset och resten av lägenheten utspelas filmen, och på nedervåningen samlas alla hyresgäster av polisen. Det är nu filmen börjar ta fart, efter att en polis blivit biten av zombiekvinnan. Filmen är helt klart spännande, men jag stör mig lite för mycket på den skrikiga Manuela Velasco som spelar Ángela för att kunna njuta av filmen fullt ut. Självklart har man ju i åtanke att det blir kaosartat ifall man är omringad av zombies, så det är förståligt. Detta bidrar dock mer till irritation än till känsla, men efter en halvtimma tänkte jag inte så mycket på Ángelas skrikande längre. Filmen är ju trots allt riktigt skrämmande i vissa scener, och jag hoppade till både 1 och 2 gånger (och det händer verkligen inte ofta). Blodigt och goreig är den med. Oh ja!